Pa vag till Suzuka

Jag sitter nu pa shinkansen fran Tokyo, styrandes kosan mot Suzuka Circuit for vad som kan komma att bli det basta F1-lopp genom tiderna. Tva race kvar och lika poang pa toppositionerna. Dessutom kan det vara sista racet som kors pa Suzuka nagonsin. Att det ar nast sista loppet for Shumi, det gor inte saken mindre intressant.

Inte for att jag foljt F1 sa noga egentligen. Jag kan inte pasta att jag har stenkoll pa en trejdedel av forarna ens. Forst idag fick jag reda pa av F1-experten Kuma hur kvalificeringsracen gar till. Det dar med 15 + 15 + 20 hade jag inte den blekaste aning om. Men vad gor det. Att sitta och spana pa ett 20-tal bilar som susar forbi i hejdundrande tempo, det ar en speciell kansla.

Men som manga av er sakerligen kanner till sa, snabba bilar i all ara, ligger motorcyklar mig varmt om hjartat. For tva veckor sedan var jag pa Motegi for att atnjuta MotoGP.

Annu kan jag inte bestamma mig for vilket som var hojdpunkten pa den dagen. Ett par timmar pa hoj i det basta tankbara touringvadret for att komma upp till banan. Val framme mots jag av ett hav av motorcyklar. Pa parkeringsplatserna stod uppradade hojar i alla dess former. Tiotusentals. Sakerligen fran alla oar i hela Japan.
15 minuters promenad fran parkeringen (nummer 11) till banan och det stod hojar, hojar, hojar. Hela vagen.

Kanske var det ljudet av 20+ topptrimmade supermaskiner som mullrade igang samtidigt nere pa rakan. Ljudet skulle fa min stackars fabrikstrimmade R6a med ynka 136 hast att skammas som ett barn borta pa parkeringen om hon hort det. Hon som inte direkt brukar skammas for sig nar vi susar fram pa Tokyos neonljusfyllda gator. Kraften av alla hastar samlade under kaporna pa de reklamfyllda, fargglada maskinerna kandes hela vagen upp till hogra delen av the Grand Stand som jag turligt nog lyckats kopa en biljett till. Ljudvagen tryckte mot brostet pa mig.

Det som slog ovriga kandidater med hastlangder var nog att efter loppet forsiktigt fa lata henne rulla in pa asfalten. Asfalten som just hunnit svalna efter jakten da Rossi desperat forsokt plocka in hundradelarna pa Capirossi i taten, forgaves.

Forsta kurvan lite forsiktigt. In i Bridgestonetunneln och sen vaga dra pa lite. Upp pa curbsen bara for att kanna kanslan.

Bara nagon timme tidigare har galningar sladdat genom denna kurva, ut pa rakan dar maskinernas visat sina muskler och vibrerat av spanningarna da forarna pressar det sista uns av hastkrafter tillgangligt for att spranga 300-vallen, for att sekunden senare pressa bromsarna,vaxla ner 4 steg, ner i 80 pa en stoppstracka mindre an 200 meter kort, kasta sig pa sidan for att ta kurvan i basta sparet.

Nakano, japans hopp, klarade detta fint i 23 varv. Efter att ha forsvarat sin femteposition under hela loppet, kor han i 24:e och sista varvet in i Gibernaus bakdack och pa en tid kortare an nagon manniskas reaktionformaga, ligger Nakano en halvmeter upp i luften och svavar ovanfor sin cykel, totalt oformogen att gora annat an att forbereda sig for smallen och forsoka krypa ihop som en skoldpadda i sitt skal for att minimera antal lekamen som sticker ut nar han far fram over banan och ut i den dampande sanden som en mansklig kanonkula. Ser ruskigt otackt ut, men som vanligt ser det varre ut an vad det ar och han traskar darifran efter bara nagon minut med sankt huvud, uppenbarligen besviken att inte kunna gora en repris pa bravaden fran nagot ar tidigare, att plocka hem segern pa hemmaplan infor tiotusentals hemma-fans. Jag och ovriga japaner pa laktarna lider med honom...

Jag tar mig genom kurvan utan bekymmer dock. Mest beroende pa att jag inte ligger och fightas med varldens basta motorcykelforare och for att jag haller en hastighet pa knappt 100 km/h.

Trots att det var en vantetid pa runt 2 timmar och att jag delade banan med ca 50 andra hojar, sa var det en upplevelse att fa ta sig runt Motegi pa sin kara R6a. Skont, skont.

Samtidigt, kan jag inte lata bli att tanka pa vilken otrolig miljoforstoring det hela ar. Att frakta ut tonvis med material rakt ut i naturen, gjuta betong och asfaltera kilometrar, ta dit 20 fartglada darar som spyr ut avgaser och skrammer livet ur djuren med sitt buller, atfoljda av lastbilskolonner och tiotusentals fans som tar sig dit pa nastan lika manga motorcyklar som i sin tur gor sitt for att oka koldioxidmangden i luften, ar kanske inte det perfekta bidraget till att ge moder jord ett halsosammare liv. ... och sa ar man pa vag mot nasta stora miljoforstoringsevenemang.

Vi passerade nyss det heligaste i Japan, Fujisan. Hur ofta man an ser detta berg, sa trottnar man inte pa att aterigen fa vila ogonen pa det. Inte jag i alla fall. Det reser sig sa maktig upp over oss och har formats precis sa som man tanker sig att ett heligt berg ska vara format. Man forstar direkt nar man ser det varfor det har helgats och beundrats under hundratals ar.

Idag ar toppen nagot molntackt, men man kan anda skymta att det ligger ett lager sno pa toppen. Det ar trots allt nagra grader kyligare pa 3776 meters hojd. Sa mycket vackrare hon blir nar toppen ar snotackt.

Forsta veckan pa Tetra Pak i Japan. Pa fabriksbesok i Gotemba vid foten av berget. Man blir avundsjuk nar man ser vilken otrolig utsikt de har fran kontoren.

Forsta natten pa hotellet. Jag blir valkomnad av min forsta jordbavning pa dryga tva ar, redan ett par dagar efter aterkomsten till Japan. Aterigen blir man pamind om hur oarna har uppstatt och vad som kan handa harborta. Med en aktiv vulkan som tornar upp sig utanfor hotellfonstret, kan man inte lata bli att snudda vid tanken pa att aven Fujisan som statt sa tyst och majestatiskt under evinnerliga tider, ocksa skulle kunna fa for sig helt plotsligt borja spotta ut otackheter. Den natten kande jag en otrolig respekt for berget.

Det har gatt ett par veckor sedan vi tog oss uppfor Fujisan. Aven om det ar tiotusentals japaner, i alla aldrar, som gor samma sak varje ar, kan man inte lata bli nar man ar nedanfor henne igen, att kanna ett sting av stolthet vid tanken pa att man faktiskt tagit sig upp hela vagen dit. Langst upp pa toppen. Det kanns bra. Otroligt bra. Nasta projekt pa hog hojd ar Lhasa i Tibet. Ett stalle jag otroligt garna skulle vilja se. Om man aker via Nepal, kan man om man har vadergudarna pa sin sida se Mt. Everest pa vagen. Aldrig for att jag i nagot liv skulle fa for mig att ge mig uppfor den kullen. Nej. Men att se varldens tak maste vara en vacker syn.

Snart framme i Nagoya. Borjar fa ont i fingrarna av att knappa in det har via mobilen. Inte det ultimata sattet att skriva langre stycken pa. Vadret ar helt underbart! Stralande solsken och inte for varmt. Jag ser fram emot att aterigen fa se tekniska vidunder spakas fram av underbarn pa en kravande bana igen. Det ar nagot speciellt med det hela. Det ar nagot som lockar... Ljudet... Farten...